Nyfiken på boken ”Det finns ingen gräns”?

Boken om mitt liv som många frågat efter. Den är skriven av journalisten Eva Wiklund, som arbetar på Nya Kristinehamnsposten i Värmland och den är utgiven av Sportförlaget. Den skildrar mitt liv från barndomen och fram till idag; alla de mörka åren, misstagen i vården men också ljusningen och segrarna. Själv kan jag säga att den är både sann och ingående. Många människor har hjälpt till att minnas allt som hänt och många fotografer har bidragit med bilder.

Nedan kan du läsa några utdrag ur boken:

Paralympics Aten 2004

Syra i lungorna 1997

Uppför i Vasaloppet 2005

Årets Värmlänning 2005

Köp Boken (adlibris.com) >

Läs Recensioner >

Paralympics Aten

2004

Han känner hur han ler. Mungipornas dras uppåt som av osynliga trådar. Jublet dånar och han känner vattendropparna i pannan. De singlar sig ner som regndroppar mot en bilruta och ritar mönster över näsan. Mest av allt mår han illa och det smakar sura uppstötningar i munnen. Han hänger i staget till startpallen och låter kroppen slappna av.

Vad tänker han på? Är det guldmedaljen som han vet att han ska ta emot på podiet om någon timme när filmen från loppet spelas upp på storbildskärmen ovanför prispallen och ”Du gamla du fria” ljuder över det blåskimrande bassängvattnet? Hans första OS-guld! Är det tevekamerorna som väntar och de svenska journalisternas frågor om hur det känns? Och hur svarar man egentligen på sånt?

Ingen skulle gissa att det han faktiskt tänker på just nu, just i sorlet och upphetsningen över medaljen, är en platskasse full med pillerburkar.

”Den här segern är ingenting”.

Precis så tänker han.

Den dagen för två år sedan, när han tog den sista morfintabletten och kunde skicka tillbaka resten i den där kassen till landstinget, det var segern.

Ingenting kan mäta sig med det.

Syra i lungorna

1997

”Jag kommer att dö!”

Han vrålar så att sjukhusväggarna nästan vibrerar.

Det känns som om han ska drunkna. Som att lungorna sakta fylls med vatten. Kvällen innan, en fredag, hade Annika pratat med sjukhuset och fått veta att operationen gått bra.

Nu är det lördag morgon och telefonen ringer hemma hos Annika.

”Har Anders någon allergi,” frågar en sjuksköterska.

”Nej, han har inga allergier alls”

”Det måste han ha. Han har fått väldigt tungt att andas.”

Annika känner sig som ett frågetecken.

”Jag har ju varit i lag med honom i femton-tjugo år så då måste jag väl veta att han inte är allergiskt mot nåt.”

En dryg timme senare ringer telefonen igen.

”Du måste komma hit för Anders ligger i respirator nu. Men du får inte komma ensam, ta någon med dig”, säger samma sköterska.

Annika blir kall i hela kroppen. Händerna skakar när hon ringer Anders mamma för att få barnvakt. Hon får både tag på barnvakten och sin pappa som kan följa med till sjukhuset. Nioåriga Andreas är ledsen men sammanbiten när hon lämnar honom.

”De jädra doktorerna ska inte ta död på min pappa”, skriker han.

För Anders försvinner samtidigt sju hela dagar och nätter. Efteråt får han veta att livstråden varit tunn. Att en del av magsyran, som skulle ledas ut ur magsäcken via en liten slang, hade hamnat i hans lungor och frätt sönder dem. En sköterska förklarar senare att det är samma effekt som man skulle få av att hälla batterisyra på händerna.

Men just när det händer vet han ingenting. Han vet inte något om den norske lungspecialisten som flygs från Oslo och som blåser upp två ballonger i lungorna för att rädda vad som räddas kan. Inga minnen från de sju dagarna tränger igenom dimman, men efteråt har han fått läsa Annikas dagbok. Hon får inga löften om att han ska överleva och hon gör precis som hon gjort under hela hans sjukdomstid. Hon tar en dag i taget. Att tänka framåt är meningslöst.

Läkaren som opererat är lång. Han tornar upp sig ovanför Annika när han berättar hur det hela gått till. Han säger att magsyran istället för att beskedligt rinna ut i plastpåsen liksom hade ”puffats” över till lungorna.

Annika tycker att läkaren låter helt kall och teoretisk, ungefär som om han skulle förklara hur en bilmotor fungerar. Hon har svårt att hålla tårarna tillbaka. Fattar han inte att det handlar om Anders liv? Det är hennes man och Andreas pappa som ligger där. Tanken på hur det ska bli om han inte vaknar upp vågar hon inte ens nudda vid. Den bränner.

”Att det här skulle hända är ungefär lika sannolikt som att ni skulle vinna fem miljoner på lotto”, säger han till sist.

Det tröstar knappast Annika. Tårarna trillar. Hon går tillbaka till Anders och håller hans hand liksom hon gjort alla de andra dagarna. Respiratorn fortsätter att pysa och väsa. Anders har slangar från nästan alla delar av kroppen och han varken rör sig eller kvider. Annika pratar och pratar. Hon berättar om Andreas, om familjen, om vilka som hört av sig. Han svarar naturligtvis inte, men av sjukvårdspersonalen får hon veta att hennes närvaro har effekt. Så fort hon kommer in i rummet så sjunker hans puls. En dag rycker det lite i Anders haka och en annan dag böjer han lite på fingrarna.

”Han kommer tillbaka”, jublar Annika stilla inom sig, men hon vågar inte säga det högt.

På den sjunde dagen vill Anders andas själv. Han gör motstånd mot maskinerna och läkarna bestämmer sig för att han ska få slippa respiratorn.

Hela uppvaknandet är en enda stor förvirring. Ur en tavla på väggen kliver älgar och uppe i ett hörn av taket forsar en vattenskidåkare fram. Annika suckar och försöker få honom att förstå att ingen av bilderna är riktigt, att det är hallucinationer, men han förstår inte vad hon pratar om. Han känner ju att det stänker från vattenskidåkaren och tycker så synd om den stackars älgen som är jagad.

Bara sonen är solidarisk.

”Kolla i hörnet där uppe. Där är grannens båt”, säger Anders. Andreas kryper ner bredvid pappa i sängen och kikar lydigt uppåt.

”Javisst, där ser jag den!”, säger han.

När de gått hem förmanar han sin mamma och säger att hon faktiskt måste hålla med pappa så att han inte blir ledsen.

Riktigt tydligt minns Anders en tunnel där han färdas. Först sjunker han ner i ett hål och brinner. Han står inte ut! Men så åker han plötsligt åt andra hållet, uppåt och först sköljer alfabetet över honom, sedan multiplikationstabellen, mängder av länder och städer som han aldrig har hört talas om och en massa presidenter. Det är som att han ska lära sig allt på nytt i en svindlande hastighet. Det känns märkligt men inte hotfullt.

”Har Anders fått en hjärnskada” undrar Annika bekymrat när hon får fatt på en läkare vid ronden.

”Nej, nej. Det är helt normalt. Man ser konstiga saker när man har den medicineringen” försäkrar läkaren som också berättar för Anders att han har knappt 50 procents lungkapacitet kvar efter skadan.

”Men det kommer du inte att märka av. De flesta friska människor använder aldrig mer, så det är ingen fara så länge du inte tänker bli elitidrottare. Och det är ju inte aktuellt”, säger han och skrattar.

Anders gör en grimas som ska lika ett skratt. Elitidrottare?

Tanken är absurd.

Det Anders klagar mest på efter den långa dvalan är att det gör så fruktansvärt ont i benen. Så ont att han jämrar sig.

”Det känns som det ligger ett ton över mina ben!”

”Det är för att du legat så länge” förklarar en sköterska.

”Jamen, ska det verkligen göra så här ont?”

”Det kan det göra, men vi ska skicka dig på röntgen för att se så att det inte är en propp.”

Röntgenbilderna visar inte på någon propp och nu försöker sjukvårdspersonalen på alla sätt att få Anders upp på benen.

Första gången han försöker viker sig benen under honom.

Bara i vänsterbenet har han lite kraft.

”Jag vill hem!”, säger han skarpt.

”Inte en chans innan du kan gå”, svarar sköterskan.

”Det kan jag träna på hemma. Jag vill faktiskt hem”

”Nej, du blir inte utskriven förrän du går. En gång i timmen vill vi se dig gå förbi fönstret på expeditionen och vinka till oss. Använd den här gåstolen.”

Sköterskan hämtar en gåstol som är lika hög som Anders. Den har vadderade armstöd och på den kan han hänga och släpa sig fram. Med hjälp av vänsterbenet petar han sig hasande framåt. Fortfarande känns benen som om de sover. Fönstret, där han ska vinka, ligger tursamt nog bara några meter från hans dörröppning. Han hänger sig över gåstolen med ena armen, petar lite med vänsterbenet och drar sig fram längs väggarna med den andra armen. Så vinkar han och drar sig tillbaka till rummet igen. Efter några dagars vinkande går personalen med på att han får åka hem, men nu är läget ännu värre än förut. Han har inte bara smärtorna i ryggen kvar. Nu värker benen hela tiden och hur mycket han än försöker så kan han inte gå.

Han kryper in från taxin och får sedan hasa sig fram krypande på golvet. Efter några dagar ringer Annika akuten och de får komma in. En läkare sticker Anders i benen med nålar. Han reagerar nästan inte alls.

”Nej, det här kan absolut inte stå rätt till”, konstaterar läkaren, och skriver en remiss till fysiologiska kliniken. Där ska han undersökas för nervskador.

”Tyvärr är det flera veckors väntetid”, säger läkaren.

Men Annika och Anders hittar en annan lösning.

”Vi ringer smärtkliniken, du känner ju läkaren där”, säger Annika.

”Ja, jag ringer.”

Läkaren blir bestört när Anders beskriver sin situation.

”Fan också! Jag ger mig sjutton på att de har stuckit sönder ryggmärgen på dig. Du måste komma hit direkt”, säger han.

Och Anders behöver bara komma innanför dörren innan läkaren upprepar det han sagt i telefonen och skickar honom på en magnetröntgenundersökning. Den bekräftar läkarens misstankar och Anders får veta att någonting gått riktigt snett när han fick ryggbedövning under tiden som han låg medvetslös i respirator.

Läkaren skriver ut en rullstol åt Anders. ”Vilken jädra lättnad. Nu kan jag ta mig fram i alla fall. Nu slipper jag krypa till toaletten”, blir hans reaktion.

Både han och läkaren tror att han ska kunna bli bättre så småningom.

Uppför i Vasaloppet

2005

Det har gått 50 minuter sedan starten. Snön öser ner och det är motvind. Det hade gått relativt lätt att staka kälken på träningslägret i förra veckan, men då hade han inte en decimeter nysnö att kämpa emot. Från den låga kälken ser Anders krönet på den första långa Vasaloppsbacken. Han stakar sig framåt och uppåt. Sakta, sakta. Meter för meter.

”Aaaaj, det gör ont. Det brinner i armarna!”, vrålar Anders rakt ut i snöfallet.

”Orkar du med det här?”, undrar kompisen Tommy som åker bredvid. Han har 20 Vasalopp i benen och han är den som Anders tagit hjälp med träningen av.

”Jaa, vi försöker ett tag till”.

Det hade gått fortare om han krupit, men nu är det skidåkning som det gäller. Vid sidan springer personliga assistenten Kjell och Annika som flämtar och är högröd i ansiktet. De håller sig mellan Anders och stupet på sidan eftersom spåret lutar ditåt.

”Snart orkar jag inte mer” pustar Annika.

Anders säger ingenting. Han fokuserar på krönet som om det gällde livet. Armarna värker och känns som bly, men han tänker inte ge upp.

”Aldrig!” är det enda han tänker.

Plötsligt smäller det till. Precis uppe på krönet går handtaget på ena staven av och Anders kör handen djupt ner i snön.

”Fan också!”.

”Vi fixar en ny på nästa kontroll”, säger Tommy.

Lite före Anders stakar sig Martin Marhlo fram, i ännu sämre skick än Anders. När han vacklar in vid kontrollen tre mil före mål är han helt vimmelkantig.

”Hur mår du”, säger Annika, men hon får inget svar. Hon ser hur hans ögon far runt, runt helt okontrollerat.

Hon griper tag i hans arm för att stötta. Kjell plockar fram kexchoklad och gemensamt stoppar de små bitar i munnen på Martin. Han gapar och sväljer, men säger fortfarande ingenting. Sen ger han sig iväg och innan nästa kontroll har han kvicknat till ordentligt.

Anders kan äta själv men han retar sig på att Tommy sagt att det blir lättare efter den första backen.

”Hade jag vetat att det skulle vara så här mycket uppför så hade jag aldrig ställt upp”” grymtar han.

”Nu är det bara en backe till, sen bli det plant!”

”Heja på, nu är det inte långt kvar. Kämpa på”

Folk hejar och peppar längs spåret och Anders suger i sig varje ord. Det behöver han. Efteråt inser han att de har ljugit. Det har varit uppför nästan hela vägen som han kan minnas det.

Efter elva timmar, tre minuter och 46 sekunder går han i mål. Då har han skymtat kyrktornet i Mora en stund.

”Du är inte klok” hojtar Annika hundra meter före målet och slänger över honom en segerkrans.~

Vid målgången är publiken entusiastisk.

”Heja Anders! Heja Anders! Heja Anders!”, hojtar både anhöriga och helt okända. Journalisterna rusar fram.

”Aldrig mer!” är det enda Anders säger, men han ler mycket stort.

Sen tänker han att det här skulle pappa ha sett. Pappa Karl-Erik som glatt sig med sonen för varje nytt framsteg och som lovat att vara med. Han hade suttit i sjuksängen med hela familjen omkring sig i mitten av november förra året. Då hade läkaren berättat att han bara hade veckor kvar att leva. Cancern skulle inte gå att bota, det fanns ingenting mer att göra. Barbro och barnen hade gråtit, och själv såg han mer bedrövad än han någonsin gjort. Men han hade lyft fingret och pekat på Anders. Han hade darrat lite och det såg nästan ut som han hötte åt sonen.

”Dig kommer jag ändå att följa, det ska du veta” hade han sagt.

Anders tittar snett uppåt mot himlen som fortsätter att fälla en matta av snö och tänker att nu, om någon gång, så är väl pappa Karl-Erik ändå med. Han som själv har kämpat i de här skidspåren.

En och en halv minut efter Anders glider Martin över mållinjen.

”Jag kommer att börja grina för jag är så trött. Fy fan!”, säger han med eftertryck medan kören av dalkullor sjunger om kransar och seger.

När Martin ska intervjua Anders – och sig själv – efter loppet kan han knappt hålla mikrofonen eftersom det gör så ont i armvecket. Men han har fått blodad tand.

”Jag vill uppleva målgången i Mora en gång till”, säger han till svenska folket i radion.

Och efter några månader är inte heller Anders stupsäker på att det inte blir någon andra gång. Visserligen tar han sig inte ens ur sängen dagen efter loppet. Nacken värker, armarna känns helt blodfyllda och händerna är fulla av vattenblåsor. Och först en vecka senare blir han av med känslan att gå och släpa på två välfyllda plastkassar. Men den hårda träningen har gjort underverk för resultaten i bassängen.

”Jag tror ta mig sjutton att det kan bli ett Vasalopp till. Grymt var det, men jädrar så bra för simningen”, säger han till Annika.

”Det skulle inte förvåna mig. Du är ju inte klok, det har jag sagt hela tiden”, säger hon.

Årets Värmlänning

December 2005

”Duns! Duns! Duns!”

Han känner hur han hoppar till för varje steg. Knapparna i fracken gräver sig in i hans mage och trappan, där den röda mattan mjukt veckar sig, verkar oändlig. I taket är stuckaturen förgylld, två gigantiska kristallkronor sprider ett mjukt sken och nedanför trappan, som delar sig åt två håll, står folk med sina cocktailglas. Några stirrar förstulet, andra stirrar helt öppet.

”Duns! Duns! Duns!”

Annikas långklänning frasar i trappan bakom honom, när han studsar ner mot salen med de åtta spegelfönstren.Annika håller hårt i handtagen på rullstolen och försöker få den att dunsa så mjukt som möjligt. Anders sitter spänd och hoppas att hon inte ska snubbla i de nyinköpta högklackade skorna. Han kan nästan se framför sig hur de handlöst störtar nedför den röda mattan och hamnar vid fötterna på de uppsträckta gästerna.

Vilken entré! Att komma skumpande som ett kolli. Men någon hiss finns det tydligen inte till den här festsalen på fashionabla Grand Hotell i Stockholm. För några år sedan hade han blivit både generad och stött. Nu sträcker han på sig och försöker se helt avslappnad ut i sin frack.

”Ja, det är sant. Jag brukar dunsa nerför trapporna så här lite då och då. Det är bra för matsmältningen också”, har han lust att hojta.

Det är den 11 december och han är inbjuden till Wermländska Sällskapets Luciabal för att ta emot utmärkelsen Årets Värmlänning, som han i år ska få dela med höjdhopparen Stefan Holm.

När han och Annika väl tagit sig ner för trappan äter de i fyra timmar. Som tur är har Annika frågat en kompis hur de ska uppföra sig om det ligger en massa bestick på bordet.

”Börja utifrån”, väser hon till Anders när hon äntligen fått sätta sig.

Bordskavaljeren blir nämligen mäkta stött när hon helt sonika drar ut sin stol och tänker slå sig ner. Han puffar faktiskt till henne i ryggen. Inte hårt, men tillräckligt för att hon ska hejda sig. Sedan drar han ut stolen med en elegant gest och skjuter in den med inövad snits samtidigt som hon sätter sig.

Anders blir sittande i rullstolen eftersom någon plockat bort hans stol från bordet. Det tar bara ett par sekunder för honom att hoppa över till en vanlig stol och att byta både sittunderlag och ställning är bra för blodcirkulationen, men den här kvällen finns ingen stol i sikte och han vill inte fråga.

Han försöker att knäppa upp fracken, men då spänner Annika ögonen i honom och mimar:

”Det gör du verkligen inte!”

”Okey. Du har rätt”, mimar Anders tillbaka. Han tänker att det kanske inte hör till god ton trots allt.

De äter, äter och äter i fyra timmar. Tallrikarna skrapas rena från sikrom, västerbottenosttimbal och pärlhönsbröst med rotfruktsstrudel. Det är som småplock tycker Anders, men alla är fullt sysselsatta och Annika gör sitt bästa för att konversera den artige bordskavaljeren.

”Vad jobbar du med då?”, undrar han.

”Jag är assistent åt Anders. Vad gör du själv?”

”Jag sköter ekonomin åt Kungen och Silvia”, svarar han, och Anders ser hur hon är på väg att börja fnissa innan hon förstår att det är alldeles sant. Då kväver hon fnisset och anlägger snabbt en neutral min:

”Oj, det låter väldigt intressant.”

Anders får sin medalj, ett diplom och en check på 5000 kronor. Ordförande Lennart Hagelin gratulerar.

”Det är aldrig lätt att utse årets värmlänning, men i år fanns det två stjärnor som lyste lite extra”, säger han.

Anders får braskande applåder och det får även Stefan Holm som inte kan närvara för att personligen ta emot utmärkelsen. Anders berättar för de festklädda att pengarna kommer väl till pass. En ny simdräkt kostar 3500 kronor.

”Visst känns det fint, framförallt för att handikappidrotten är på väg att bli rumsren, men det här ståhejet är inte riktigt min stil”, säger han till Annika.

Efter middagen ska alla samlas på en annan festvåning. Anders och Annika blir diskret fösta mot köksavdelningen. Annika har sneglat mot den höga trappan ett antal gånger under middagen, men hon hade inte behövt oroa sig.

”Ni får ta mathissen upp”, säger en artig kypare, och guidar dem in förbi kastruller, vispar, fat och prylar. Sedan får de stå där i köket en lång stund i sina festkläder och vänta på att hissen ska komma ner med en transport. Kökspersonalen plockar ut matvagnen och makarna Olsson kan ta plats. De får precis plats i den lilla hissen som gungande tar dem uppåt. När de kliver ut ler Annika stort och befriat för första gången på ett par timmar. De har hamnat på sin egen hotellvåning.

”Där är ju vårat rum. Jag måste in och lossa på nylonstrumporna en stund. Jag kvävs”, stönar hon.

”Ja, vi går in.”

Inne på rummet rullar Annika ner strumporna. Det är de första nylonstrumpor som hon någonsin haft på sig och expediten i affären hade bestämt rått henne att köpa strumpor som trycker in både rumpan och magen.

”Du bara måste ha såna här om du ska ha långklänning. Det kommer att bli jättesnyggt”, hade hon sagt med en ton av självklarhet.

”Ja, då tar jag väl de här då”, hade Annika lamt svarat och tagit paketet som hon hade räckt fram.

Då visste hon inte att hon i princip skulle få dra in magen – som inte är särskilt stor – hela middagen för att överdelen på byxorna inte skulle rulla ihop sig och hamna som en korv längre ner.

Inne på rummet sliter hon av sig de förhatliga byxorna, ner på halva låren, och flämtar. Anders skrattar gott när hon berättar om besöket i affären.

”Du, det är väl ingen som märker om vi struntar i att gå till festvåningen?”, frågar hon plötsligt.

”Nej, det tror jag knappast”, säger Anders, och rycker nästan upp knapparna i fracken för att befria sig. Sedan är det hans tur att pusta ut.

De kastar sig fnissande på sängen, bullar upp med kuddar, tar fram godiset och slår på teven.

Nästa morgon visar det sig att det bara är en dam från Säffle som saknat dem

Recensioner:

Tål att läsas om och om igen. Boken om Hagforssimmaren och hustrun Annika är lätt att bli inspirerad av. Kristinehamnsjournalisten Eva Wiklund skriver en rak och lättläst prosa utan att bli opersonlig. Tvärtom har hon verkligen lyckats fånga bilden av två vanliga, osedvanligt envisa Hagforsbor.

Värmlands Folkblad

 

Boken är ett långt, rappt reportage om en man som bestämmer sig för att förändra sitt liv. Det är en framgångssaga som kan inspirera många andra att nå sina mål.

Lön & Jobb

 

Boken är en oerhört stark läsupplevelse. Den ger oss inspiration och framtidshopp när det mesta talar för att vi hamnat i det definitiva utanförskapet. Det är så oerhört uppmuntrande att läsa denna bok om viljans seger över hopplösa förutsättningar.

Leva med smärta

 

Eva Wiklund lyfter fram essensen och det är ett inspirerande livsöde väl värt att läsa.

Gefle Dagblad

 

Den som inte rörs av Eva Wiklunds skildring av denne store idrottsmans och ännu större människas liv – den har inte mycket till hjärta”. “Eva Wiklund skriver klart och i presens. Det ökar läsarens närvarokänsla, både i skildringarna av tävlingar och tränandets råslit. Men i väldigt hög grad också i hennes dramatiska bilder från sjukhuset när Anders Olssons lungor frätts sönder och inte så värst många var beredda att ge honom en chans.

Nya Wermlandstidningen